Fra Angelico Galleries b.c. 1400, Vicchio, Florence d.Feb. 18, 1455, Rome Fra Angelico (c. 1395 ?C February 18, 1455), born Guido di Pietro, was an Early Italian Renaissance painter, referred to in Vasari's Lives of the Artists as having "a rare and perfect talent". Known in Italy as il Beato Angelico, he was known to his contemporaries as Fra Giovanni da Fiesole (Brother John from Fiesole). In Giorgio Vasari's Lives of the Artists, written prior to 1555, he was already known as Fra Giovanni Angelico (Brother Giovanni the Angelic One). Within his lifetime or shortly thereafter he was also called Il Beato (the Blessed), in reference to his skills in painting religious subjects. In 1982 Pope John Paul II conferred beatification, thereby making this title official. Fiesole is sometimes misinterpreted as being part of his formal name, but it was merely the name of the town where he took his vows, used by contemporaries to separate him from other Fra Giovannis. He is listed in the Roman Martyrology as Beatus Ioannes Faesulanus, cognomento Angelicus??"Blessed Giovanni of Fiesole, nicknamed Angelico". Fra Angelico was working at a time when the style of painting was in a state of change. This process of change had begun a hundred years previous with the works of Giotto and several of his contemporaries, notably Giusto de' Menabuoi, both of whom had created their major works in Padua, although Giotto was trained in Florence by the great Gothic artist, Cimabue, and painted a fresco cycle of St Francis in the Bardi Chapel in Santa Croce. Giotto had many enthusiastic followers, who imitated his style in fresco, some of them, notably the Lorenzetti, achieving great success.  Related Paintings of Fra Angelico :. | Altarpiece of the Annunciation | The Lamentation of Christ (mk08) | The Virgin mary with the Apostles and other Saints | The Linaioli Tabernacle | The Coronation of the Virgin |
Related Artists:
Alphonse Mucha
1860-1939 Czech Alfons Maria Mucha was born in the town of Ivančice, Moravia (today's region of Czech Republic). His singing abilities allowed him to continue his education through high school in the Moravian capital of Brno, even though drawing had been his first love since childhood. He worked at decorative painting jobs in Moravia, mostly painting theatrical scenery, then in 1879 moved to Vienna to work for a leading Viennese theatrical design company, while informally furthering his artistic education. When a fire destroyed his employer's business in 1881 he returned to Moravia, doing freelance decorative and portrait painting. Count Karl Khuen of Mikulov hired Mucha to decorate Hrusovany Emmahof Castle with murals, and was impressed enough that he agreed to sponsor Mucha's formal training at the Munich Academy of Fine Arts. Poster of Maude Adams as Joan of Arc, 1909Mucha moved to Paris in 1887, and continued his studies at Academie Julian and Academie Colarossi while also producing magazine and advertising illustrations. Around Christmas 1894, Mucha happened to drop into a print shop where there was a sudden and unexpected demand for a new poster to advertise a play starring Sarah Bernhardt, the most famous actress in Paris, at the Theatre de la Renaissance. Mucha volunteered to produce a lithographed poster within two weeks, and on 1 January 1895, the advertisement for Gismonda appeared on the streets of the city. It was an overnight sensation and announced the new artistic style and its creator to the citizens of Paris. Bernhardt was so satisfied with the success of that first poster that she entered into a 6 years contract with Mucha. Mucha produced a flurry of paintings, posters, advertisements, and book illustrations, as well as designs for jewellery, carpets, wallpaper, and theatre sets in what was initially called the Mucha Style but became known as Art Nouveau. Mucha's works frequently featured beautiful healthy young women in flowing vaguely Neoclassical looking robes, often surrounded by lush flowers which sometimes formed haloes behind the women's heads. In contrast with contemporary poster makers he used paler pastel colors. The 1900 Universal Exhibition in Paris diffused the "Mucha style" internationally. He decorated the Bosnia and Herzegovina Pavilion and collaborated in the Austrian one. His Art Nouveau style was often imitated. However, this was a style that Mucha attempted to distance himself from throughout his life; he insisted always that, rather than adhering to any fashionable stylistic form, his paintings came purely from within and Czech art. He declared that art existed only to communicate a spiritual message, and nothing more; hence his frustration at the fame he gained through commercial art, when he wanted always to concentrate on more lofty projects that would ennoble art and his birthplace.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Emile Claus
Belgian Painter, 1849-1924 Belgian painter. He had various menial jobs before the composer Peter Benoet persuaded his father to let him study at the Koninklijke Academie voor Schone Kunsten in Antwerp. He was taught there by Nicaise De Keyser and Jacob Jacobs (1812-79) but found the atmosphere uncongenial and soon left. In 1879 he travelled around Spain and North Africa and in 1881 went to live with his sister at Waereghem. His painting of this period was influenced by Charles Verlat and depicted rural subjects